[my:s bœkər]

Årets böcker.

2012-01-09T22:53:00.000+01:00

2011 var året då jag lät bli att läsa klart ovanligt många böcker (The Finkler Question och The Group bl.a), fyndade flera bra böcker på bokrean (Chang & Eng, The Clothes on their Backs, Olive Kitteridge) och slukade Hungerspelstrilogin på tre dagar. Och läste 2 böcker mindre än 2010.

Boklista 2011

View more documents from My Zetterman.

Anthropology of an American Girl

2011-09-25T22:02:00.001+02:00

Hilary Thayer Hamanns debutbok Anthropology of an American Girl har blivit en snackis i USA. Och visst var det svårt att motstå det här omslaget (jag dömer definitivt boken efter omslaget) där den stod och ropade ut i bokaffären en regnig dag när jag missat tåget.

Boken handlar om Eveline, en high school-tjej med konstnärsambitioner i 70-talets Hamptons. Östkust, pretentiösa tonåringar och skolvardag brukar vara helgjutna ingredienser för att väcka mitt intresse och Thayer Hamann lyckas också länge. För första gången på många år har jag vikt hundöron för att markera intressanta passager. Det är framförallt i första delen, de som skildrar Evelines high school-tid det blixtrar till. Vissa passager om Evelines skolvardag är briljanta. Det finns en ansats att berätta något om flickors undangömda tillvaro. Det att vara det andra.

I den här medvetenheten ryms tyvärr ett av romanens stora problem. Författaren är ibland så klarsynt och välformulerad om kvinnors verklighet att jag håller andan som efter att Eveline i tredje delen av boken ofrivilligt har sex med sin fästman Mark:

I will not say that Mark and I have sex when he eventually comes home. I will say that somehow he manages to ejaculate inside me [...] I bathe, alllowing gravity and soap and near-boiling water to purge the tapioca clots of stinking debris he deposited inside me. And men make fun of the way women taste and smell. If only women had voices.

Det är lågmält och verkligt och briljant. Framförallt är det ett nytt och sant uttryck för ett patriarkalt förtryck. Och jag tänker att det är så synd att romanen utöver Eveline är fylld av manliga karaktärer av kött och blod och lust och intresse och de kvinnliga karaktärerna till 90% är mest... blaha. Tråkigare, dummare, elakare, ytligare och mindre intressanta än både de manliga karaktärerna och Eveline själv.

Berättarrösten tillhör Eveline och är skriven i jag-form. Som aktiv läsare bör man dra öronen åt sig när jag-berättaren berättar "sin" historia. Frågan är om Thayer Hamann är så pass kompetent att hon har skrivit en protagonist som hon vill att jag inte riktigt ska tycka om eller om vi helt enkelt har olika syn på saker och ting. Det är ett gräsligt tjat om hur speciell Eveline är jämfört med alla andra kvinnor överhuvudtaget. Hon målar blomstertavlor, klipper av sig håret, struntar i att äta och svimmar av vid lämpliga tillfällen. Jag retar mig lite på henne och förstår inte vad det är som gör henne så speciell för alla dessa män som slåss om henne. Då får jag påminna mig om the unreliable narrator som det så fint heter. Jag kan inte lita på Evelines röst, jag vet inget om sanningshalten i berättelsen hon berättar för mig. Gud vet att det finns många som tror sig vara föremålet för andras romantiska intresse jämt och ständigt.

Under första delen av boken träffar Eveline Harrison Rourke, hennes livs stora kärlek. Harrison arbetar som dramalärare på hennes skola. Efter hans anställning är avslutad och Eveline tagit examen inleder de en passionerad kärleksaffär som tar slut efter en intensiv kärlekssommar. Sorgen över att ha förlorat Rourke är sedan genomgående i boken. Det får mig att till slut tröttna på det eviga tjatet om hur hemskt det är att de inte kan vara tillsammans. Eveline gör saker som inte är moraliskt rätt under förevändningen att hon inte kan vara en fungerande person eftersom hon inte är med Rourke. Det är helt enkelt inte särskilt sympatiskt, frigjort och ibland inte ens intressant.

Bokens största problem är dock att inte en aktiv redaktör varit framme med stora rödpennan och tvingat fram strykningar. 600 sidor hade kunnat bli 500, kanske till och med 400, och det hade gjort boken bättre.

Nu låter det som att jag hatade boken. Det gjorde jag inte. Men den var som en berg- och dalbana. Ibland fantastisk, stundtals tråkig och svamlande, och ibland alldeles för otydlig i sin riktning. Det fanns passager om kärlek och kvinnors villkor som gjorde mig tårögd. Att kunna påverka så får anses vara mer värt än misslyckandet att skriva en för lång bok. Jag kommer minnas Anthropology of an American Girl som en gripande bok som av någon anledning tog hemskt lång tid att läsa...

2011-04-05T22:07:00.002+02:00

Det här är böckerna jag läste 2010. Bortse från att det står veka 41, det var bara jag som glömde ta bort det.

Boklista 2010

View more documents from My Zetterman.

Lev igen lilla blogg

2011-03-27T23:42:00.003+02:00

Ok jag lovar att jag numer ska skriva minst ett bokinlägg i månaden här. Något måste man ju klara av...

Imorgon kommer 2010 års boklista. Det lovar jag. Den var gedigen. Alltid något att hänga i julgranen.

Kvinnan ertappad!

2009-12-22T20:22:00.005+01:00

Charlotte Roche fick ett enormt genomslag med sin debutroman Våtmarker som kom på svenska i våras. Boken skildrar den unga flickan Helen och ett analt vältrande i allehanda kroppsvätskor och dylikt som Helen lyckas producera. Efter att fått infekterade hemorrojder i samband med intimrakning ligger Helen ensam på sjukhus med ett stort öppet sår i sina mest intima delar. Från sjukhussängen berättar Helen om sitt liv med utgångspunkt i sina personliga våtmarker. Allt testas, äts och utmanas. Helens mål i livet är dock inte att spränga alla gränser utan hennes livs önskan grundar sig i den barnsliga önskan om att en gång se sina skilda föräldrar återförenade och förälskade.

Boken är fullkomligt vidrig i vissa passager, så vidrig att jag var tvungen att lägga ifrån mig den i omgångar. Dessa passager är inte av sexuell natur för Helens sexliv må vara utsvävande men det är inte direkt avsmakligt (för mer avstötande sex med kvinna i huvudrollen kan man läsa Helen Walshs Luder). Snarare är vältrandet i det groteska, det kroppsliga det som får det att snurra lite för ögonen. Helen smakar på allt som kommer från kroppen, missköter sin hygien, experimenterar med olika vidriga mensskydd. Förutom föräldrarnas återförening är Helens livsuppdrag att sprida sina baciller och bakterier så mycket det bara går.

Tanken att presentera kvinnan i sin råaste, mänskligaste form verkar vara en tendens i den moderna feminismen. Ingen ska gå runt med föreställningen att kvinnor kissar honung och bajsar violer. Det kan ju också finnas ett systerskap i det där. Flytningar, mensvätskor, sårskorpor och annat smått och gott är inte direkt något som det pratas om på tjejmiddagarna. Det behövs säkert en motvikt mot den rakade, slätstrukna och plastiga tillvaron som många kvinnor är fångade i.

Tyvärr brister Våtmarker här. Här och även på andra områden. Helen är ingen tjej i allmänhet. Det är inte direkt en igenkänningsfaktor med någon som delar använda tamponger med sin bästa kompis, äter stelnade saker från underlivet eller med flit visar upp en sårig anal. Inte heller är den psykologiska skildringen av Helen som ett ensamt oälskat barn tillräckligt djup för att skapa förståelse eller sympati för huvudkaraktären. Vad som då blir kvar är bara detta vältrande i kroppen. Det gör att ett lovande koncept ändå inte når högre än till nivå tre av fem.

Facebookfenomenent Tjejer i allmänhet är tydligt inspirerad av Charlotte Roches bok. Även här kommer samma problem in i bilden: visst, tjejer i allmänhet är inga fina glasdockor. Men faktum är nog att tjejer i allmänhet antagligen inte "käkade stora portioner ärtsoppa till middag igår (det var ju torsdag). Kommer med största sannolikhet fisa sitt nya ragg i ansiktet i natt.". I slutändan skapar skildringar av unga kvinnor som de i Våtmarker och Tjejer i allmänhet består av bara en tung främmande motvikt till analblekande bloggblondinger och den stora grå majoriteten av alldagliga kvinnor lämnas i samma tomrum som alltid.

Vem ska det bli? Vem ska det bli?

2009-10-07T19:38:00.002+02:00

Imorgon tillkännages årets Nobelpristagare i litteratur, alltid lika spännande. Det ska också bli intressant hur Peter Englund klarar pressen på premiärtillkännagivandet (långt ord). Jag hoppas han drar nomineringen på typ swahili. Det hade varit kul.

Mina satsningar utan inbördes ordning:

Philip Roth
Amoz Oz
Chinua Achebe
Herta Müller
Adonis

Mina förhoppningar utan inbördes ordning:

Paul Auster
Margaret Atwood
Tomas Tranströmer

Får se imorgon kl 13 hur bra jag är på att gissa egentligen.

Om läsning 2 och En spricka i kristallen

2009-09-21T21:52:00.007+02:00

De orden som ökat mest i användning i min vokabulär senaste året måste vara 'digital', 'kompetens', 'revolution' och 'media'. Gärna i samma mening. Lärarhögskolan, verkligen.

Iallafall: när det gäller läsning så finns det något att ta fasta på i förhållande till de ovan nämnda orden. Det handlar inte om läsplattor och nätbokhandlar och så. Inte den här gången iallafall. Snarare är det det här om vad som händer i relation till läsupplevelsen. För med den digitala revolutionen och media och med min ökade digitala revolutionära mediakompetens så får läsningen några nya dimensioner.

Häromdagen läste jag Cecilia von Krusenstjernas En spricka i kristallen, en uppväxtskildring om en intetsägande flicka som växer upp i den klaustrofobiska överklassen. Krusenstjerna är dotter till PG Gyllenhammar och boken är uppenbart självbiografisk i vissa partier. Mitt i läsningen av boken, när jag började tröttna på den hårfina gränsen mellan självbiografi och fiktion, så googlade jag författaren och boken. Först lärde jag mig att det fanns en tv-dramatisering av boken. Den vill jag nog aldrig aldrig se. Jag såg trailern på YouTube (se här), det räckte fint. Sen hittade jag den här krönikan av Natalia Kazmierska. Hon tycker tydligen att det faktum att författarinnan är överklass lägger ett cellofanlager av antipati över berättelsen. Det kvittar att Krusenstjerna skildrar en despotisk mamma, ätstörningar och ångest. Eftersom hon har pengar spelar det ingen roll.

Jag håller inte med Kazmierska särskilt. Visst det är ingen fantastisk roman. Ganska läsvärd i all sin enkelhet, men inte mycket mer. Däremot spelar det för mig ingen roll att överklassdottern skriver överklassroman. Jag tycker snarare att Krusenstjerna är effektiv i sitt omintetgörande av huvudkaraktären Suss som aldrig lyckas bli en egen person. Hennes karaktär är sammansatt av bitar av personerna runt omkring henne. Väldigt osympatisk person helt enkelt. Även om jag retade mig på att romanen kändes alltför självbiografisk med beteckningen 'roman' på framsidan som en förevändning för att vara frispråkig och påhittig så är huvudkaraktärens intetsägande person i förhållande till den självbiografiska känslan intressant. Vem vill skriva en bok, möjligen om sig själv, där huvudpersonen är ett intet? 3 av 5 får boken.

Tillbaks till första tanken. Med hjälp av internet kunde jag fördjupa läsupplevelsen och söka mer kunskap. Likadant gjorde jag med Jan Kjaerstads Förföraren som jag läste i helgen. Och likadant gör jag med många böcker som jag läser. Kanske därför jag faktiskt tycker att bokbloggarna har ett värde. Genom internet och möjligheten att läsa vad många andra tycker om böckerna jag läser så kan jag fördjupa min läsupplevelse och låta den fortsätta även efter boken är slut. En lättnad främst de gånger som man verkligen vill stanna kvar i fiktionsvärlden.

Om läsning 1

2009-09-21T21:18:00.005+02:00

Vissa lyckliga stunder på landet får jag sitta på verandan och läsa tills det blir för mörkt att se. Omsluten av en fåtölj som rymmer hela mig, en extra filt och raggsockar. Ett glas vin och cigaretter inom räckhåll. I helgen var det mer än idylliskt; vattnet var spegelblankt och himlen helt blå. Det var höst i luften och att andas in var krispigt och friskt. Läsningen får som en extra dimension de dagarna, och inte bara läsningen utan också miljön runt omkring. Efter ett tag urskiljer sig doften av havet och doften av vildsvinet i ugnen (jag vet, vildsvin!), dagg i gräset. Mer än annars sugs jag in i läsandet och jag kan koncentrera mig bättre, tänka bättre. Efter några timmar kan jag knappt resa mig ur stolen, kroppen är för tung och all energin har sugits upp i huvudet. De gånger jag lämnar fiktionsvärlden kan jag mer än någonsin ta in miljön runt omkring mig. Och orden är klart formulerade inuti och går på högvarv. Jag tänker alltid då att jag kan skriva egentligen. Eller mer, de gångerna vet jag att jag kan skriva. Fast bara i det tillståndet, mellan mani och koma, mellan lugn och känslostorm. Jag vet att det är vidrigt men bilden är faktiskt tagen i trädgården på Klaven, vår oas i Blekinge.

2009-09-18T13:05:00.002+02:00

Ett banbrytande första inlägg på denna helt vanliga läsblogg, för mig själv och för andra. I framtiden gärna för framtida elever som kan få tips och se sin lärare som en läsande varelse. Det har jag hört är viktigt. Säger några.

Nåväl. Just nu läses Cecilia von Krusenstjerna En spricka i kristallen. Senast färdigläst: García Márquez Kärlek i kolerans tid. När jag färdigställt transkriberingen av två gruppintervjuer med pratglada tonåringar kanske jag skriver något mer om de böckerna. Det vill säga: stackars blogg som inte kommer bli skriven i förrän nästa decennium.